I Tunisien vacklar redan den nya övergångsregering som domineras av det gamla regeringspartiet. Det finns goda grunder för demonstranterna på gatan att upprätthålla trycket för i nuvarande stund har revolutionen stannat vid en statskupp av den avsatte presidentens egna män.

Om den nygamla regimen lämnas åt sig själv är risken överhängande att vi bara ser en kort tunisisk vår med löften om demokratiska reformer och ökad yttrandefrihet. Under en period kommer tidigare politiska fångar tillåtas att redogöra för den tortyr de utsatts för i de tunisiska fängelsehålorna – allt detta kommer ju nu att tillhöra det förflutna eftersom det var den landsflyktige Ben Ali som bar ansvaret.

Men om denna nygamla regim lämnas åt sig själv är risken stor att dess kandidat vinner de kommande presidentvalen, kanske inte med 89 procent utan i en blygsam gest bara med 75 eller 60 procent. Med stöd av konstitutionen kan oberoende kandidater blockeras. Snart kommer privatpersoner att stämma misshagliga journalister och redaktörer på fantasibelopp och de företag som kontrolleras av regimens män kommer att bojkotta deras tidningar så att den fria pressen efter en längre eller kortare blomstringstid tvingas lägga ned, precis som i Marocko.

Tunisien kommer att framstå som en auktoritär stat med ett mänskligare ansikte men efter hand kommer allt fler journalister, oppositionella politiker och aktivister för mänskliga rättigheter att fängslas och torteras eller helt enkelt försvinna.

Det är inte omvärldens sak att bestämma vem som ska leda Tunisien men väl att bidra till att tunisierna får möjlighet att själva bestämma. Hur kraftiga påtryckningar kommer EU att sätta på denna nygamla regim att tillåta internationella valobservatörer? Hur entusiastiska är EU och USA egentligen inför en verkligt folkvald president som måste ta hänsyn till opinionen i sitt land? För vem vet vad en sådan kan ta sig till?

Risken är att en sådan arabisk statschef, liksom den turkiske premiärministern Tayyip Erdogan, visar sig betydligt mindre foglig, ställer obekväma krav och intar obekväma ståndpunkter, till exempel mot Israels blockad av Gaza och USA:s politik i Irak och Afghanistan. Och hur långt är ett demokratiskt Tunisien berett att gå för att hindra afrikanska flyktingar att ta sig till Europa? Men om amerikansk och europeisk retorik om demokrati och mänskliga rättigheter, inklusive kritiken mot den iranska regimens förbrytelser, ska återfå trovärdighet är det nödvändigt att man vågar anförtro Tunisiens framtid åt dess folkmajoritet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En regnig höstkväll för många år sedan satt en främmande kvinna utanför min dörr och grät. Hon sa att hon hade tappat sina nycklar och inte hade någonstans att ta vägen. Efter en stunds tvekan släppte jag in henne. Händelsen dyker upp i minnet när ...

Fredrik Reinfeldt gav Maria Wetterstrand en ipod med en ljudbok i avskedspresent: ”Två nötcreme och en moviebox” av Filip och Fredrik. Där hade statsministern tänkt till, kanske till och med tagit råd av kulturministern. Dock hade han g...

Konstsäsongen börjar med nya förväntningar på de små gallerier, som är en så central del av Malmös kulturliv. På Rostrum påminns vi om naturen, som förr spelade rollen som visuell centrallyrik, men nu har förvandlats till personliga metaforer. Robe...

Galleri Ping-Pong och Galleri 21 ligger väl i Malmös samtida terräng, både den kulturella och den kommersiella. Om hörnet finns Konsthallen och Operan. Davidshallsgatan och Friisgatan har blivit stråk för mode och design, samtidigt som kommersens sto...