Inlägg publicerade under kategorin Allmänt
En regnig höstkväll för många år sedan satt en främmande kvinna utanför min dörr och grät. Hon sa att hon hade tappat sina nycklar och inte hade någonstans att ta vägen. Efter en stunds tvekan släppte jag in henne.
Händelsen dyker upp i minnet när jag ser Republiques första volym av sin temasatsning om främlingar. Vad definierar en främling? Vad är det som gör att jag vågar närma mig eller tar två steg tillbaka? Hade jag släppt in vem som helst som satt och grät utanför min dörr? En mörkhyad man? En romsk dragspelare? En kvinna i burka?
Samlingsnamnet för Republiques projekt är ”Hotel Europa”. Regissören Ong Keng Sen från Singapore håller i det första hotellmötet av fyra.
Publiken sitter utspridd utmed väggarna och mitt i scenrummet på grå lådor. Sparsmakad scenografi: en äkta matta och ett par stolar. Regissören inleder föreställningen med att berätta om sig själv, han kallar sig främlingsexpert, och om sin fascination för Jonas Hassen Khemiris roman ”Montecore – en unik tiger”, som fick honom att tänka på sin egen relation till sin kinesiske far. Ett stycke ur boken läses upp i en högtalare, fler följer under kvällens gång.
Sedan bjuder han upp sin första gäst, Asad Ahmad, med rötterna i Pakistan, och börjar intervjua honom om hans liv. När börjar föreställningen?
Aldrig, den fortsätter så här. Regissören bjuder upp tre gäster till som en i taget delger honom sina berättelser, rakt upp och ner. Det skulle kunna vara ett seminarium på universitetet. Och ändå inte. Vi befinner oss i ett teaterrum, förväntningarna är andra, koncentrationen på helspänn.
Danskfödda Annette Bellaoui bär slöja och berättar om varför hon konverterade till islam för elva år sedan. Hon har en lysande utstrålning, är slängd i käften som få, och kallar sin ursprungsfamilj för ateistiska fundamentalister. Joel Hyrland berättar om sin marockanske far som han bara träffat en gång på 26 år, Zaki Youssef om sin problematiska uppväxt i en av Köpenhamns förorter.
Samtalen är oupphörligt intressanta, olika ämnen korsar varandra, två timmar flyger iväg.
Fredrik Reinfeldt gav Maria Wetterstrand en ipod med en ljudbok i avskedspresent: ”Två nötcreme och en moviebox” av Filip och Fredrik. Där hade statsministern tänkt till, kanske till och med tagit råd av kulturministern.
Dock hade han gott kunnat vara ännu mer litterärt avancerad. Maria Wetterstrand har av allt att döma läst både en och tre böcker i sitt liv. En roman av nobelpristagaren och liberalen Mario Vargas Llosa hade inte varit alldeles opassande som gåva när hon i går höll sitt sista partiledartal i riksdagen.
Maria Wetterstrands anförande var en sakligt och retoriskt strålande plädering för en liberal människo- och samhällssyn. Med den danska utvecklingen (paranoid poängsättning av människor) som avskräckande exempel argumenterade hon intelligent och passionerat för individens rätt att själv välja var och med vem hon ska leva. John Stuart Mill hade applåderat. De danska politiker och opinionsbildare, somliga av dem kallar sig liberaler, som bidragit till att bygga en istermur runt Danmark borde rodna av skam och genans.
I Tunisien vacklar redan den nya övergångsregering som domineras av det gamla regeringspartiet. Det finns goda grunder för demonstranterna på gatan att upprätthålla trycket för i nuvarande stund har revolutionen stannat vid en statskupp av den avsatte presidentens egna män.
Om den nygamla regimen lämnas åt sig själv är risken överhängande att vi bara ser en kort tunisisk vår med löften om demokratiska reformer och ökad yttrandefrihet. Under en period kommer tidigare politiska fångar tillåtas att redogöra för den tortyr de utsatts för i de tunisiska fängelsehålorna – allt detta kommer ju nu att tillhöra det förflutna eftersom det var den landsflyktige Ben Ali som bar ansvaret.
Men om denna nygamla regim lämnas åt sig själv är risken stor att dess kandidat vinner de kommande presidentvalen, kanske inte med 89 procent utan i en blygsam gest bara med 75 eller 60 procent. Med stöd av konstitutionen kan oberoende kandidater blockeras. Snart kommer privatpersoner att stämma misshagliga journalister och redaktörer på fantasibelopp och de företag som kontrolleras av regimens män kommer att bojkotta deras tidningar så att den fria pressen efter en längre eller kortare blomstringstid tvingas lägga ned, precis som i Marocko.
Tunisien kommer att framstå som en auktoritär stat med ett mänskligare ansikte men efter hand kommer allt fler journalister, oppositionella politiker och aktivister för mänskliga rättigheter att fängslas och torteras eller helt enkelt försvinna.
Det är inte omvärldens sak att bestämma vem som ska leda Tunisien men väl att bidra till att tunisierna får möjlighet att själva bestämma. Hur kraftiga påtryckningar kommer EU att sätta på denna nygamla regim att tillåta internationella valobservatörer? Hur entusiastiska är EU och USA egentligen inför en verkligt folkvald president som måste ta hänsyn till opinionen i sitt land? För vem vet vad en sådan kan ta sig till?
Risken är att en sådan arabisk statschef, liksom den turkiske premiärministern Tayyip Erdogan, visar sig betydligt mindre foglig, ställer obekväma krav och intar obekväma ståndpunkter, till exempel mot Israels blockad av Gaza och USA:s politik i Irak och Afghanistan. Och hur långt är ett demokratiskt Tunisien berett att gå för att hindra afrikanska flyktingar att ta sig till Europa? Men om amerikansk och europeisk retorik om demokrati och mänskliga rättigheter, inklusive kritiken mot den iranska regimens förbrytelser, ska återfå trovärdighet är det nödvändigt att man vågar anförtro Tunisiens framtid åt dess folkmajoritet.
Konstsäsongen börjar med nya förväntningar på de små gallerier, som är en så central del av Malmös kulturliv.
På Rostrum påminns vi om naturen, som förr spelade rollen som visuell centrallyrik, men nu har förvandlats till personliga metaforer. Roberta Segatas foton visar henne först i snö för att sedan med en vig volt bli ett litet moln. Matteo Rosa betraktar djupet i flimrande vatten som vore han en modern Narkissos, som inte finner sin spegelbild. Det gör däremot Andrea Pregl i sin dubbelvideo, där han med glimten i ögat skalar ett äpple medan en ystert snurrande korkskruv blir självporträtt.
Konsthögskolans galleri framstår som en allt viktigare plats för ny konst. Gunnhild Torgersen har slaktat sina böcker och omvandlat dem till amorf materia. Lösryckta bokstäver flyter kontaktlösa omkring i hennes katastrofvågor av papier maché. Avsedda betydelser upphör, men då hon knådar de malda böckerna till små skulpturer ropar de på nya sammanhang. Hon påminner oss effektivt om den existentiella nödvändigheten av att knyta an.
Vissa av Eric Lengths teckningar är spröda i realistisk anda, andra laddas av expressiv dramatik. Han tar upp överenskomna gester, som nu görs stumma. I rummet står ett imiterat marmorblock. När illusionen accepterats, upptäcker jag en liten spegel med samma mönster framkallat av våt saliv. Han verkar dela Torgersens dubier kring metaforen som den snabbaste och bästa förmedlaren mellan dikten och läsaren. Och satsar hellre på samtalet mellan bild och besökare.
Galleri Ping-Pong och Galleri 21 ligger väl i Malmös samtida terräng, både den kulturella och den kommersiella. Om hörnet finns Konsthallen och Operan. Davidshallsgatan och Friisgatan har blivit stråk för mode och design, samtidigt som kommersens stora aktörer vid Triangeln får nytt blod när de nu ligger ovanpå en underjordisk järnvägsstation.
I Ping-Pongs kompakta vita kub visar Mårten Nilsson ”Thorns”, snår av svarta törnen som organiskt, asymmetriskt tar väggarna i anspråk. Taggig sträcker den verket in i rummet. Skuggorna som kastas på väggarna blir till teckning, tecknad med skugga. På nära håll ser man att Nilssons snår är skapade av papper, mödosamt förvandlat till naturbild, som en tuschmålning som penslat sig själv ut i rummet.
Det är lätt att förledas till att tro att bildkällan är naturen, kala taggiga snår som står svarta mot vit snö. Men inspirationen kommer från viktorianska tapeter. Rosens taggar tematiserar smärta och lidande, med törnekronan som kärnan i ett kluster av referenser. ”Thorns” handlar också om hur sällan vi ser sådana mönster i en bedövad nutid där lidandets symbolik har förpassats till olika subkulturella rörelser. Under Mårten Nilssons händer växer den fram, ur väggarna, till att börja med förföriskt vacker.
Hos grannen Galleri 21 hälsar Ella Tillema välkommen till helvetet med en laddad separatutställning. Hon gick ut från konsthögskolan 2010. Hos henne finns – under en yta av broderier, målningar, fanzines och sång – också ett slags taggighet, en kritik av tid och plats. Den syns på gamla broderade dukar som kapats för nya ändamål med tillägg i plattsöm som säger ”Tack för inget”, eller k-pistar i korsstygn bland söta småfåglar och hjärtan. När hon approprierar de gamla dukarna blir det ibland väldigt effektivt, men tekniken kräver också texter som bär. I detta verk fungerar några, andra faller platt. Ett skarpare urval krävs.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 | 21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|